Barndomsvinter

Jag minns mina barndomsvintrar. Skaran låg tjockt över den djupa snön som låg på de oskottade ödetomterna mellan husen i Svartöstan. Jag och mina kamrater lekte ute sent efter Bolibompa och hade ofta svårt att passa tiden för att vara hemma till sovdags. Vi hade hittat på en ny lek, den gick ut på att gå över skaran, och se vem av oss som först och sist ramlade genom den, och med mycket kraft vara tvungen att kravla sig upp ur den djupa snögraven.
Med hjärtat i halsgropen och med en härlig äventyrlig nervositet gick vi ut på skaren, fnittret byttes ut mot skräckbeblandade tjut då vi tillslut ramlade genom den hårda snöskorpan.
Snön räckte upp till bröstkorgen, fantasin tog vid och ofta kändes det som en lek på ”liv och död” då snön var tung och kanterna rasade omkring oss då vi halvt panikartat skulle ta oss upp.
Men rädslan försvann och byttes ut mot lättnad och stolthet då vi väl hade tagit oss upp ur vår självförvållande knipa.

Fortfarande rosig, andfådd och svettig lade man sig i sin säng i hemmets trygga vrå, med en blandning av träningsvärk och växtvärk rasslandes i kroppen. Trött, stolt och belåten somnade man in i en skön och djup sömn, en sömn jag inte kan minnas att jag någonsin har fått uppleva i vuxen ålder. 

Den känslan mina vänner önskar jag alla stillasittande barn i julklapp i år!